I Broby kyrka var predikan just avslutad, och de vanliga bönerna voro lästa. Komministern var just färdig att stiga nedför trappan från predikstolen. Men han tvekade. Slutligen föll han på knä däruppe och bad om regn.
Han bad, som en förtvivlad människa ber, med få ord utan egentligt sammanhang.
»Om det är min synd, som har framkallat din vrede, straffa blott mig! Om det finns barmhärtighet hos dig, du nådens Gud, låt det regna! Tag från mig skammen! Låt det regna på min bön! Låt det falla regn på den fattiges åker! Giv ditt folk bröd!»
Dagen var het, olidligt kvalm rådde. Församlingen hade suttit som i dvala, men vid dessa brutna ljud, denna hesa förtvivlan vaknade envar.
»Om det ännu finns en väg till upprättelse för mig, giv regn …»
Han tystnade. Dörrarna stodo öppna. Nu kom en häftig vindstöt rusande. Den for fram efter marken, virvlade upp mot kyrkan och sände ditin en dammsky, full av stickor och strå. Prästen kunde inte fortfara. Han vacklade ned från predikstolen.
Människorna ryste. Skulle detta vara ett svar?
Men vindstöten var blott åskvädrets förelöpare. Det kom dragande fram med en hastighet utan like. Då psalmen var sjungen och prästen stod vid altaret, ljungade redan blixtarna, och åskan brakade lös, förtagande ljudet av hans ord. Då klockaren spelade upp utgångspsalmen, smattrade redan de
464
