Husbonden tyckte, att hon såg klen ut, och räknade inte mycket på hennes arbetsduglighet. Men någonstans skulle väl den stackarn vara. Och så fick hon stanna.
Det var något hos henne, som gjorde, att alla på gården voro vänliga mot henne. Hon hade kommit till ett gott ställe. Människorna voro allvarliga och tystlåtna. Husmodern tyckte om henne, alltsedan hon upptäckte, att hon kunde väva dräll. De lånade en drällvävstol i prostgården, och barnets mor hade suttit vid vävstolen hela sommarn.
Det föll ingen in, att hon behövde sparas. Hon fick arbeta som en bondkvinna hela tiden. Hon tyckte också själv bäst om att arbeta. Hon var inte olycklig vidare. Livet bland bönderna behagade henne, fastän hon måste undvara alla invanda bekvämligheter. Men allt togs enkelt och lugnt där. Allas tankar vände sig kring arbetet, och dagarna gingo så jämna och enformiga, att man tog vilse om dag och trodde sig vara mitt i veckan, då söndagen kom.
En dag i slutet av augusti hade det varit brådska med havreskörden, och barnets mor hade gått ut med för att binda på åkern. Då hade hon överansträngt sig, och barnet hade blivit fött, men för tidigt. Hon hade väntat det i oktober.
Nu stod husmodern med barnet i storstugan för att värma det vid elden, ty den stackaren frös mitt i augustivärmen. Barnets mor låg i kammaren innanför och lyssnade till vad man sade om
