Även den gamla kistan i skräprummet under läktartrappan är ett vittnesbörd om kärlekens allmakt.
O Eros, allhärskande gud!
Du, o kärlek, är den förvisso evige. Gamla äro människorna på jorden, men du har följt dem genom tiderna.
Var äro österns gudar, de starka hjältar, som förde blixten som vapen, de, som på de heliga flodernas stränder togo offer av honung och mjölk? Döda äro de. Död är Bel, den starke krigaren, och Thot, den hökhuvade kämpen. Döda äro de härliga, som vilade på Olympens molnbäddar, så ock de bragdrika, som bodde i det muromgärdade Valhall. Alla de gamlas gudar äro döda utom Eros, Eros, den allhärskande.
Hans verk är allt, vad du ser. Han uppehåller släktena. Märk honom överallt! Var kan du gå, där du inte finner spåret efter den naknes fot? Vad har ditt öra förnummit, där inte hans vingars susning har varit grundtonen? Han bor i människors hjärtan och i det slumrande frökornet. Märk med bävan hans närvaro i de döda tingen!
Vad finns, som inte längtar och lockas? Vad finns, som undgår hans välde? Alla hämndens gudar skola falla, alla styrkans och våldets makter. Du, o kärlek, är den förvisso evige.
Den gamle farbror Eberhard sitter vid sin skrivpulpet, en härlig möbel med hundra lådor,
