obrutna. Det var Gösta Berling, kavaljerernas kavaljer, som ensam för sig var en större talare, sångare, musiker, jägare, dryckeskämpe och spelare än alla de andra. Han ägde alla kavaljersdygderna. Vilken man hade inte majorskan gjort av honom!
Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.
Men han talar med djupt allvar.
»Kavaljerer och bröder! Det lider mot midnatt, festen är långt framskriden, det är tid att dricka skålen för den trettonde vid bordet.»
»Lille bror Gösta!» utropar patron Julius. »Här finns ingen trettonde, vi äro bara tolv.»
»På Ekeby dör varje år en man,» fortsätter Gösta med allt dystrare röst. »En av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna våra darrande händer inte lyfta glasen, kunna våra slocknande ögon inte skilja korten, vad är då livet för oss, och vad äro vi för livet? En måste dö av de tretton, som fira julnatten i smedjan på Ekeby, men varje år kommer en ny för att fylla vårt tal. En man, förfaren i glädjens hantverk, en, som kan sköta fiol och kort, måste komma och göra vår skara fulltalig. Gamla fjärilar skola veta att dö, medan sommarsolen skiner. Skål för den trettonde!»
