voro ju så förfärligt många, och den unga kvinnan var trött och svag. Men alla skulle dock upp och se henne, och så kunde de ta Gösta i hand, hans armar tålde nog skakningen.
Gösta stod som i en dröm. I hans hjärta rann denna kväll upp en ny kärlek.
»O, mitt folk,» tänkte han, »o, mitt folk, vad jag älskar dig!» Han kände hur han älskade hela denna skaran, som drog bort i nattmörkret med den döda flickan i spetsen av tåget, alla dessa i grova kläder och illaluktande skodon, alla dessa, som bodde i de grå stugorna vid skogskanten, alla dessa, som inte kunde föra en penna och ofta nog inte heller läsa, alla dessa, som inte kände livets fullhet och rikedom, endast strävan för det dagliga brödet.
Han älskade dem med en smärtsam, brinnande ömhet, som tvingade fram tårar i hans ögon. Han visste inte vad han ville göra för dem, men han älskade dem, alla och envar, med fel och laster och skröpligheter. O, Herre Gud, om den dag kunde komma, då också han bleve älskad av dem!
Han vaknade ur sin dröm: hans hustru lade sin hand på hans arm. Folket var borta. De voro ensammma på trappan.
»O, Gösta, Gösta, hur kunde du?»
Hon satte händerna för ansiktet och grät.
»Det är sant vad jag sade,» utbrast han. »Jag har aldrig lovat Nygårdsflickan att gifta mig med henne. ’Kom hit nästa fredag, så skall du få se på roligt!’ var allt, vad jag sade till henne. Jag rår inte för att hon tyckte om mig.»
