mörka händer, vävare, svarvare, filare, alla skulle ha sina verkstäder i hans slott.
Och allt gick väl. Av de stenar han själv hade krossat hade han med egen hand murat sitt torn. Han hade satt fast kvarnvingar på det — ty tornet skulle bli en kvarn —, och nu ville han ta itu med smedjan.
Stod han så en dag och betraktade hur de lätta, starka vingarna vände sig för vinden. Då kom hans gamla onda över honom.
Det var honom, som om den grönklädda åter hade sett på honom med sina lysande ögon, till dess hans hjärna ånyo fattade eld. Han stängde sig inne i sin verkstad, smakade ingen mat, njöt ingen vila och arbetade utan uppehåll. Så gjorde han på åtta dagar ett nytt underting.
En dag steg han upp på taket av sitt torn och började spänna vingar på sina axlar.
Två gatpojkar och en gymnasist, som sutto på brokaren och metade löjor, fingo se honom, och de uppgåvo ett skrik, som hördes genom hela staden. De gåvo sig åstad, flämtande sprungo de gata upp och gata ned, slogo på alla dörrar och ropade, i det de sprungo:
»Kevenhüller skall flyga! Kevenhüller skall flyga!»
Denne stod helt lugnt på torntaket och spände vingarna på sig, och under tiden kommo folkskarorna myllrande fram ur de trånga gatorna i det gamla Karlstad.
Pigorna lämnade den kokande grytan och den
510
