med horn och spetsigt hakskägg, och vid hans åsyn störta kavaljererna upp med ett skrik.
Men i hejdlöst jubel ropar Gösta Berling:
»Den trettonde är kommen! Skål för den trettonde!»
Så är han då kommen, människornas gamle fiende, kommen till de oförvägna, som störa den heliga nattens fred. Blåkullafarande häxors vän, som upptecknar sina köpslut i blod på kolsvart papper, han, som dansade med grevinnan på Ivarsnäs i sju dagar och inte kunde fördrivas av sju präster, han har kommit.
I stormande hast flyga tankarna genom de gamla äventyrarnas huvuden vid hans åsyn. De undra för vems skull han är ute denna natten.
Många av dem voro färdiga att skynda bort i skräck, men snart förstodo de, att den behornade inte var kommen för att hämta dem ned i sitt mörka rike, utan att bägarklangen och visorna hade lockat honom. Han ville njuta av människors glädje under den heliga julnatten och kasta regeringsbördan under denna glädjens tid.
O kavaljerer, kavaljerer, vem av er minns väl mer, att det är julnatt? Det är nu, som änglar sjunga för fältens herdar. Det är nu, som barnen ligga och ängslas över att somna så hårt, att de inte vakna i tid till den härliga ottesången. Snart är det tid att tända julljusen i Bro kyrka, och långt borta i skogshemmen har gossen under kvällen gjort färdigt ett kådigt bloss, som han skall lysa sin flicka med på kyrkvägen. I alla hem har
