underverk och kom att förstöra det, då skulle väl hans hjärta brista av sorg. Och förstörde han det inte, bleve han väl tokig vid tanken på att han inte kunde göra andra någon nytta med det.
Han letade fram gesällränseln och knölpåken, lät kvarnen stå, som den stod, och beslöt att ge sig ut på forskning efter skogsfrun.
Han skaffade sig häst och åkdon, ty han var inte mer så ung och lätt på foten. Och man berättar, att då han kom till en skog, steg han ur åkdonet och gick in där och ropade på den grönklädda från snåren.
»Skogsfru, skogsfru, det är jag, Kevenhüller, Kevenhüller! Kom, kom!» Men hon kom inte.
På dessa resor kom han till Ekeby, några år innan majorskan blev förjagad. Där blev han väl mottagen, och där stannade han. Och skaran i kavaljersflygeln blev förökad med en lång, stark riddarfigur, en rask herre, som kunde göra skäl för sig vid ölstånkan och på jaktpartiet. Hans barndoms minnen återkommo: han tillät, att man kallade honom greve, och han fick alltmera utseende av en gammal tysk rövarbaron, med sin stora örnnäsa, sina barska ögonbryn, sitt helskägg, som var spetsigt under hakan och morskt uppvridet över läpparna.
Han blev då kavaljer bland kavaljererna och var inte bättre än någon annan i den hop, som folk trodde att majorskan lagade i ordning åt den lede fienden. Hans hår grånade, och hans hjärna sov. Så gammal var han, att han inte mer kunde tro på sin ungdoms bragder. Han var inte mannen med
