Tycker han sig inte mitt i skaran se en västgöte! Han höjer skivan och låter den falla. I blek, rysande ångest ta kvinnorna emot anfallet, krypande samman under det dödande slaget.
Men då skivan vinande faller ned över dem, brytes dess kraft mot en mans uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över mängden, en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många. Kvinnor och barn stå oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men han ligger nu också medvetslös på marken.
Starke Måns lyfter inte upp sin skiva för att storma vidare. Han har mött mannens blick, just då skivan störtade ned på hans hjässa, och den har slagit honom med förlamning. Han låter sig bindas och föras bort utan motstånd.
Men i ilande fart löper kring marknaden det ryktet, att starke Måns har slagit ihjäl kapten Lennart. Man säger, att han, som har varit folkets vän, har dött för att rädda kvinnor och värnlösa barn.
Och det blir stilla över de vida fälten, där livet nyss brusade i sin vildaste fart: handeln stannar av, slagsmålet upphör, gillena vid matsäcksskrinen taga slut, förgäves locka lindansarna på åskådare.
Folkets vän är död, folket har fått sorg. I tyst trängsel strömma alla mot den plats, där han har fallit. Han ligger utsträckt på marken, alldeles medvetslös, något sår syns inte, men själva huvudskålen tycks vara tillplattad.
