Hoppa till innehållet

Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/610

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Utan ett ord vidare stiger då översten upp och går. Så göra ock Gösta Berling och några andra kavaljerer, som ha följt kapten Lennart. Folket viker skyggt åt sidan för den lilla skaran av förödmjukade män.

Då de äro borta, säger kaptenskan: »Vill någon av dem, som ha sett min man under denna tiden, säga mig var han har uppehållit sig och vad han har sysslat med?»

Så börja de då därinne att bära vittnesbörd om kapten Lennart inför hans hustru, som har misskänt honom och i stränghet förhärdat sitt hjärta för honom. Nu ljuder det åter, de gamla hymnernas språk. Män tala, som aldrig ha läst annan bok än bibeln. På bildspråk ur Jobs bok, med ordvändningar från patriarkernas dagar tala de om Guds vandringsman, som gick omkring och hjälpte folket.

Det varar länge, innan de ha fått tala ut. Medan skymningen kommer och kvällen, stå de kvar och tala: en efter annan träder fram och förtäljer om honom inför hans hustru, som inte har velat höra hans namn nämnas.

Där finnas de, som kunna tala om hur han hade funnit dem på sjuksängen och botat dem. Där äro vilda slagskämpar, som han har tämt. Där äro bedrövade, som han har upprättat, försupna, som han har tvungit till nykterhet. Var och en, som hade varit stadd i outhärdlig nöd, hade sänt bud på Guds vandringsman, och han hade förmått hjälpa, åtminstone hade han förmått väcka hopp och tro.


530