trampa hans kransar. Ser du inte vad han har gjort mig? Ser du inte i vilken fin, grå kalesch jag kommer åkande?»
Och Gösta Berling såg då, att ett par fångkärror med länsman och häradstjänare stodo och väntade utanför kyrkogårdsmuren.
»Se, se, se, skall jag inte sända kaptenskan på Helgesäter ett tack, därför att hon i går satte sig ned att läsa i gamla papper för att finna bevis mot mig i den där krutsaken, du vet? Skall jag inte låta henne veta, att hon hellre borde ha sysslat med brygd och bak än skicka länsman och häradstjänare efter mig? Skall jag inte ha något för de tårar jag har gråtit för att beveka Scharling att låta mig komma hit och läsa en bön vid den gode vännens kista?»
Och han började åter rycka i krusfloret.
Då stod Gösta Berling tätt bredvid honom och fattade om hans armar.
»Allt vill jag ge, för att inte brukspatron skall röra kistan!» sade han.
»Gör vad du vill!» sade den galningen. »Ropa, om du vill! Något hinner jag dock, innan länsmannen kommer. Slåss med mig, om du det vill! Det blir en glad syn här på kyrkbacken. Låt oss slåss bland kransar och bårkläden!»
»Jag vill köpa ro för den döde till vad pris det vara må, brukspatron. Ta mitt liv, ta allt!»
»Du lovar stort, gossen min.»
»Brukspatron kan pröva.»
»Nå, så döda dig då!»
