bringa över mig.’ Därpå steg han upp och gick ut.
De följde honom så småningom, alla de andra. Vet du vart de gingo, Gösta? Jo, ner till älven, till näset, där Ekeby kvarn och smedja stodo, och där började de arbeta. De började släpa på stockar och stenar och röja platsen. De gamla ha haft en svår tid. Sorg har gått över flera av dem. Nu kunna de inte längre uthärda vanäran av att ha förstört Ekeby. Väl vet jag, att ni kavaljerer blygs för arbetet, men nu ha de andra tagit denna skammen på sig. Än mer, Gösta, de ämna sända jungfru Anna Lisa upp till majorskan och hämta henne. Men du, vad gör du?»
Han fann ännu en sak att svara henne.
»Vad begär du av mig, av en avsatt präst? Förkastad är jag av människor, förhatlig för Gud.»
Också jag har i dag varit i Broby kyrka, Gösta. Hälsning har jag till dig från två kvinnor. ’Säg Gösta,’ sade Marianne Sinclaire, ’att en kvinna inte vill blygas öfver den, som hon har älskat!’ ’Säg Gösta,’ sade Anna Stjärnhök, ’att jag nu har det bra! Jag regerar själv mina gårdar. Folk säger om mig, att jag blir en andra majorska. Jag tänker inte på kärlek, bara på arbete. Också på Berga ha de övervunnit sorgens första bitterhet. Men vi sörja alla över Gösta. Vi tro på honom och bedja Gud för honom — men när, när blir han en man?’»
»Ser du då, är du förkastad av människor?» fortfor grevinnan. »För mycken kärlek har du rönt, det är din olycka. Kvinnor och män ha älskat dig.
