få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar skola veta att dö, medan solen skiner.
Men nu, nu först fatta de tingens rätta mening.
Ve den kvinnan! Därför har hon givit dem månget gott mål, därför låter hon dem dricka hennes beska öl och hennes söta brännvin, därför att de från dryckessalarna och spelborden på Ekeby måtte ragla ned till fördömelsens konung, en om året, en för varje flyende år.
Ve den kvinnan, den häxan! Starka, härliga män voro komna till detta Ekeby, komna dit för att förgås. Ty hon fördärvade dem där. Svampar voro deras hjärnor, torr aska deras lungor, och mörker var deras ande, då de sjönko ned på dödsbädden och voro färdiga till den långa resan utan hopp, utan själ, utan dygd.
Ve den kvinnan! Sådana ha de dött, som hade varit bättre män än de, och sådana skola de dö.
Men kavaljererna stå inte länge förlamade av fasans tyngd.
»Du fördömelsens konung!» ropa de. »Med den häxan skall du aldrig mer göra upp ett blodskrivet kontrakt; hon skall dö.» Kristian Bergh, den starke kaptenen, har kastat smedjans tyngsta slägga över axeln. Han skall begrava den till skaftet i trollpackans huvud. Inga själar skola vidare offras av henne.
