sinne. Och han uttydde för oss allt, som hade skett i år. Han sade, att det var en förberedelse till den kärlekens och lyckans tid, som nu helt visst vore att vänta. Mänsklig godhet hade han i år ofta sett bryta fram i spridda strålar. Nu skulle den framträda som en hel, lysande sol.
Och det var oss alla, som om vi hade hört en profet tala. Alla ville älska varandra, alla ville vara goda.
Han lyfte sina ögon och händer och lyste frid över nejden. ’I Guds namn,’ sade han, ’må oron upphöra! Må frid bo i edra hjärtan och i all naturen! Må de döda tingen och djuren och växterna känna lugn och upphöra att skada!’
Och det var, som en helig ro hade sänkt sig över trakten. Det var, som om höjderna hade strålat och dalarna lett och höstdimmorna hade klätts i rosenfärg.
Sedan kallade han på en hjälpare för folket. ’Någon skall komma,’ sade han. ’Det är inte Guds vilja, att I nu skolen förgås. Gud skall uppväcka någon, som mättar de hungrande och leder er på hans vägar.’
Då tänkte vi alla på dig, Gösta. Vi visste, att prosten talade om dig. Folket, som hade hört din kungörelse, gick hem, talande om dig. Och du gick här i skogen och ville dö! Folket väntar dig, Gösta. Runtom i hyddorna sitta de och tala om att då den galna prästen på Ekeby nu vill hjälpa dem, så skall allt bli bra. Du är deras hjälte, Gösta. Allas deras hjälte är du.
