I skogstorpet blev stilla och tyst, då hon var borta.
»Herren Gud vare pris och ära!» sade plötsligen den gamla soldaten.
De sågo på honom. Han hade rest sig och skådade ivrigt omkring sig.
»Ondska, ondska har allt varit,» sade han. »Allt jag har sett, sedan jag fick mina ögon öppnade, har varit ondska. Onda män, onda kvinnor! Hat och vrede i skog och mark! Men hon är god. En god människa har stått i mitt hem. Då jag sitter här ensam, skall jag komma ihåg henne. Hon skall vara med mig på skogsvägen.»
Han böjde sig ned över Gösta, löste hans band och reste upp honom. Sedan tog han högtidligt hans hand.
»Förhatlig för Gud,» sade han och nickade, »det är just saken. Men nu är han det inte mer, och inte heller jag är det, sedan hon har stått i mitt hem. Hon är god.»
Nästa dag kom gamle Jan Hök till länsman Scharling. »Jag vill ta mitt kors,» sade han. »Jag har varit en ond man, därför fick jag onda söner.» Och han bad att få gå i häkte i stället för sin son, men detta kunde ju inte ske.
Den yppersta av gamla historier är den, som handlar om hur han följde sin son, vandrande bredvid fångkärran, hur han sov utanför hans fängelse, hur han inte övergav honom, förrän han hade lidit sitt straff. Den finner väl ock sin skildrare.
552
