lät det nu ske, och på alla majorskans bruk var verksamheten i full gång.
Aldrig hade hon känt sig friskare, än då hon satt där och lät den kalla luften strömma in i sitt värkande bröst. Ingen gård kunde hon resa förbi utan att stanna och fråga.
»Nu är allt gott,» sade då husfolket. »Här var stor nöd å färde, men de goda herrarna från Ekeby hjälpa oss. Majorskan skall komma att förundra sig över allt, som har blivit utfört där. Nu är kvarnen nästan färdig, och smedjan är i gång, och det brända huset är upptimrat till takåsen.»
Det var nöden och de hjärteskakande händelserna, som hade förvandlat dem alla. Ack, det skulle väl bara räcka en liten tid! Men det var ändå gott att vända åter till ett land, där den ene tjänade den andre, och där alla ville göra det goda. Majorskan kände, att hon kunde förlåta kavaljererna, och hon tackade Gud därför.
»Anna Lisa,» sade hon. »Jag, gamla människa, sitter här och tror, att jag redan färdas in i de saligas himmel.»
Då hon äntligen kom fram till Ekeby och kavaljererna skyndade till för att hjälpa henne ur släden, kunde de knappt känna igen henne, ty hon var lika god och blid som deras egen unga grevinna. De äldre, som hade sett henne som ung, viskade till varandra: »Det är inte majorskan på Ekeby, det är Margareta Celsing, som kommer tillbaka.»
Stor var kavaljerernas glädje över att se henne komma så god och så fri från alla hämndtankar,
