»Sådant kan man väl tänka och önska, men det hjälper föga. Ser inte bror hur han står där vid stolpen och grinar åt oss? Men sannerligen tror jag inte, att han lossar hammaren!»
Han for upp och ryckte Eberhard med sig. Ögonblicket därpå slog hammaren dånande mot städet. Det var bara en krampa, som hade lossnat, men Eberhard och Lövenborg hade med nöd undkommit döden.
»Ser bror, att han ingen makt har över oss!» sade Lövenborg triumferande. »Men det syns, att han vill hämnas.»
Och han ropade till sig Gösta Berling.
»Gå dit upp till kvinnorna, Gösta! Kanske visar han sig för dem också. De äro inte så vana som jag att se sådant. De torde bli rädda. Och ta dig i akt, Gösta, för han har mycket agg till dig, och kanske han har makt över dig för det där löftets skull. Kanske han har det.»
Sedermera fick man nog höra, att Lövenborg hade haft rätt, och att Sintram hade dött julnatten. Somliga sade, att han hade hängt sig själv i fängelset. Andra trodde, att rättvisans tjänare i all hemlighet hade låtit döda honom, ty rättegången syntes gå väl för honom, och det kunde ju inte gå an att åter släppa honom lös över folket i Lövsjö. Ännu andra var det, som trodde, att en mörk herre hade kommit resande i en svart vagn, dragen av svarta hästar, och tagit honom bort ur fängelset. Och Lövenborg var inte den ende, som såg honom under julnatten. Även på Fors vart
