»Det är jag, sjukare än någonsin förr.»
Det blev åter tyst, men så talade majorskan med hård, sträv röst:
»Det är underligt att tänka, att även ni, grevinna, ni, som alla älska, skall vara en äktenskapsbryterska.»
Den unga kvinnan ryckte till.
»Ja, om inte i handling, så dock i tankar och begär, och det gör ingen skillnad. Jag, som ligger här, känner, att det inte gör någon skillnad.»
»Det vet jag, majorska.»
»Och dock är grevinnan nu lycklig. Grevinnan får äga den älskade utan synd. Det svarta spöket skall inte stå mellan er, då ni möts. Ni får tillhöra varandra inför världen, älska varandra på ljusan dag, gå sida vid sida genom livet.»
»Å, majorska, majorska!»
»Hur kan grevinnan våga stanna hos honom?» utropade den gamla med stigande häftighet. »Gör bot, gör bot i tid! Res hem till er far och mor, innan de komma och förbanna er! Vågar ni räkna Gösta Berling för er make? Res ifrån honom! Jag skall ge honom Ekeby. Jag skall ge honom makt och härlighet. Vågar ni dela detta med honom? Vågar ni ta emot lyckan och äran? Jag vågade det. Minns ni hur det gick mig? Minns ni julmiddagen på Ekeby? Minns ni häktet i länsmansgården?»
»Å, majorska, vi skuldbelastade gå här sida vid sida utan lycka. Jag går här för att vaka däröver, att ingen glädje skall bosätta sig vid vår
562
