för deras ögon, eller stöta sig på att de måste äta två och två på samma tallrik.»
»Och vad skulle du då göra för nytta med allt detta, Gösta? Vad beröm skulle du vinna?»
»Stor vore min berömmelse, majorska, om de fattiga ville minnas mig ett par år efter min död. Nytta nog hade jag gjort, om jag hade planterat ett par äppleträd vid husknutarna, om jag hade lärt bondspelmännen ett par av de gamla mästarnas melodier, och om vallbarnen hade fått lära några goda sånger att sjunga på skogsstigen.
Majorskan kan tro mig, jag är densamma galna Gösta Berling, som jag fordom var. En bondspelman är allt jag kan bli, men det är nog. Jag har mycken synd att gottgöra. Gråta och ångra är inte för mig. Jag skall göra de fattiga glädje, det är min botgöring.»
»Gösta,» sade majorskan, »detta är för ringa liv för en man med dina krafter. Jag vill ge dig Ekeby.»
»Å, majorska,» utbrast han med förskräckelse, »gör mig inte rik! Lägg inga sådana plikter på mig! Skilj mig inte från de fattiga!»
»Jag vill ge Ekeby till dig och kavaljererna,» upprepade majorskan. »Du är ju en dygdig man, Gösta, som folket välsignar. Jag säger som min mor: ’Du får åta dig det här arbetet.’»
»Nej, majorska, vi kunna inte ta emot sådant. Vi, som ha misskänt majorskan och vållat majorskan sådan sorg!»
»Jag vill ge er Ekeby, hör du.»
568
