och stjärnor. De sågo julljusen, de hörde julpsalmerna, deras anleten blevo som leende barns. De glömde julnatten i smedjan, såsom man glömmer en elak dröm.
Stor och mäktig är majorskan på Ekeby. Vem vågar lyfta sin arm till att slå henne, vem sin tunga till att bära vittnesbörd mot henne? Förvisso inte fattiga kavaljerer, som i många år ha ätit hennes bröd och sovit under hennes tak. Hon sätter dem var hon vill, hon kan stänga sin dörr för dem, när hon vill, och de mäkta inte ens fly ur hennes våld. Gud vare deras själar nådig! Fjärran från Ekeby kunna de inte leva.
Vid det stora bordet fröjdas man: där stråla Marianne Sinclaires vackra ögon, där klingar den glada grevinnan Dohnas låga skratt.
Men hos kavaljererna är det dystert. Vore det ändå inte billigt, att dessa, som skola kastas i avgrunden för majorskan, finge sitta vid samma bord som hennes andra gäster? Vad är det för nedrig tillställning med detta bord nere i kakelugnsvrån? Som om inte kavaljerer vore värda att sällskapa med bättre folk!
Majorskan yves över att sitta mellan greven på Borg och prosten i Bro. Kavaljererna hänga sina huvuden som förskjutna barn. Och under tiden vakna hos dem nattens tankar.
Som skygga gäster komma de muntra infallen, de lustiga lögnerna till bordet i kakelugnsvrån. Där hålla nattens vrede och nattens löften sitt intåg i hjärnorna. Väl inbillar patron Julius den starke
54
