han åt betjänten. »Behöver jag höra dem kraxa för att känna igen dem? Fy fan, bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!»
Därmed tar han järparna en för en och slänger dem i väggen.
»Fy fan,» skriker han därunder, så att rummet skälver, »bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!»
Och på samma sätt, som han plägade slunga hjälplösa kråkungar mot klipporna, så låter han järpe efter järpe susa mot väggen.
Sås och flott stänka kring honom, de krossade fåglarna studsa utåt golvet.
Och kavaljersflygeln jublar.
Då tränger majorskans vreda röst till kavaljerernas öron.
»Kör ut honom!» ropar hon åt betjänterna.
Men de våga sig inte på honom. Han är dock Kristian Bergh, den starke kaptenen.
»Kör ut honom!»
Han hör ropet, och fruktansvärd i sin vrede vänder han sig nu mot majorskan, såsom en björn vänder sig från en fallen fiende till den nya angriparen. Han går fram mot hästskobordet. Tunga dåna den väldiges steg mot golvet. Han stannar mittemot henne med bordsskivan emellan dem.
»Kör ut honom!» ryter majorskan än en gång.
Men han är rasande, skräck inger hans rynkade panna, hans knutna, grova hand. Han är jättestor, jättestark. Gäster och tjänare bäva och våga inte röra vid honom. Vem skulle våga röra honom nu, då vreden har tagit hans förstånd?
56
