skingras, och er plats skall stå öde. Hur vill ni stå, då jag inte stöder er? Du, Melchior Sinclaire, som har en tung hand och låter din hustru känna den, akta dig! Du, präst i Broby, nu kommer straffdomen. Kaptenska Uggla, se till ditt hus, fattigdomen kommer! Ni unga, sköna kvinnor, Elisabet Dohna, Marianne Sinclaire, Anna Stjärnhök, tro inte, att jag är den enda, som måste fly från mitt hem! Och vakta er, kavaljerer! Nu kommer en storm över landet. Nu skall ni bortsopas från jorden, nu är er dag förbi, nu är den sannerligen förbi. Jag klagar inte för mig själv, men för er, ty stormen skall gå över edra huvuden, och vem vill stå, då jag har fallit? Och mitt hjärta jämrar sig för det fattiga folket. Vem skall ge det arbete, då jag är borta?»
Nu öppnar majorskan dörren, men då lyfter kapten Kristian huvudet och säger:
»Hur länge skall jag ligga här vid dina fötter, Margareta Celsing? Vill du inte förlåta mig, så att jag får stå upp och strida för dig?»
Då strider majorskan en hård kamp med sig själv; men hon ser, att om hon förlåter honom, då skall han resa sig upp och kämpa med hennes man, och den man, som troget har älskat henne i fyrtio år, skall bli en mördare.
»Skall jag nu också förlåta?» säger hon. »Är du inte skulden till all min olycka, Kristian Bergh? Gå till kavaljererna, och gläd dig åt ditt verk!»
Så gick majorskan. Hon gick i lugn, lämnande förfäran efter sig. Hon föll, men utan storhet var
