pepparrot till middagen till sitt salta kött, utan Ferdinand och flickorna hade satt Disa för en släde och åkt ned till Munkerud för att låna.
Kapten var borta i skogen igen och skulle väl komma hem med en seg hare, som man finge kosta på mer smör vid anrättningen, än den själv var värd. Sådant kallade han att skaffa mat till huset. Det ginge ju ändå an, om han inte komme med en usel räv, det sämsta djur vår Herre har skapat, gagnlöst både som dött och levande.
Och kaptenskan, ja, hon var ännu inte uppstigen. Hon låg och läste romaner, såsom hon gjorde alla dagar. Inte var hon skapad för att arbeta, den Guds ängeln.
Nej, det finge väl den göra, som var gammal och grå som Ulrika Dillner. Trampa nätter och dar måste man för att hålla eländet samman. Och detta var inte alltid så lätt, ty sanning var det, att en hel vinter hade de där i huset inte haft annan köttmat än björnskinka. Och stor lön väntade hon inte, ingen hade hon ännu sett till, men de skulle väl inte heller kasta ut henne på landsvägen, då hon inte längre kunde göra skäl för födan. De höllo till och med en husmamsell för en människa där i huset, och de skulle nog en gång ge gamla Ulrika en hederlig begravning, om de hade något att köpa en kista för.
»Ty vem kan veta hur det går?» utbrast hon och torkade sina ögon, som alltid voro så snabba till att tåras. »Vi ha skuld hos den elake brukspatron Sintram, och han kan ta alltihop från oss.
70
