»Många synder har jag på samvetet,» svarade Gösta, »men aldrig har jag skrivit en rad poesi.»
»Du är ändå poet, Gösta, det öknamnet får du slitas med. Du har upplevat flere poem, än andra skalder ha skrivit.»
Sedan talade kaptenskan, mild som en moder, om hans bortslösade liv. »Jag skall leva för att se dig bli en man,» sade hon. Och han kände det ljuvt att eggas av denna milda kvinna, som var en så trogen vän, och vars starka, svärmiska hjärta brann av kärlek till stora handlingar.
Men då de hade slutat den muntra måltiden och njutit pepparrotskött och kål och struvor och julöl och Gösta hade kommit dem att le och tåras vid att berätta om majoren och majorskan och Brobyprästen, hördes bjällror på gården, och strax därpå trädde den elake Sintram in till dem.
Han strålade av förnöjelse, alltifrån det kala huvudet ned till de långa, platta fötterna. Han svängde med sina långa armar och förvred ansiktet. Det var lätt att se, att han medförde dåliga nyheter.
»Har ni hört,» frågade den elake, »har ni hört, att det denna dag har lyst första gången för Anna Stjärnhök och den rike Dahlberg i Svartsjö kyrka? Hon måtte ha glömt, att hon var förlovad med Ferdinand.»
De hade inte hört ett ord därom. De förvånades och sörjde.
Redan tänkte de sig hemmet skövlat för att gälda skulden till den elake: de älskade hästarna sålda och likaså de nötta möblerna, som hade ärvts
72
