vackra ansikte och sin stora rikedom till en gammal man. Och de läto henne sitta tio danser.
Hon var sjudande vred.
Den elfte dansen kom en man, den ringaste bland de ringa, en stackare, som ingen annan ville dansa med, och bjöd upp henne.
»Brödet är slut, palten får komma på bordet,» sade hon.
En pantlek lekte de. Ljuslockiga flickor stucko sina huvuden samman och dömde henne att kyssa den hon tyckte mest om. Och med smilande mun väntade de på att få se den stolta skönheten kyssa gamle Dahlberg.
Men hon reste sig, ståtlig i sin vrede och sade:
»Får jag inte lika så gärna ge en örfil åt den jag tycker minst om?»
Ögonblicket därpå brände Göstas kind under hennes fasta hand. Han blev blossande röd, men han besinnade sig, grep hennes hand, höll den fast en sekund och viskade:
»Möt mig om en halvtimme i röda förmaket i nedre våningen!»
Hans blå ögon strålade ned på henne och omslöto henne med magiska bojor. Hon kände, att hon måste lyda.
Därnere mötte hon honom med stolthet och onda ord.
»Vad angår det Gösta Berling vem jag gifter mig med?»
Han hade inte ännu milda ord på tungan, inte
