niskor! Inte var det om din hals dessa vita armar skulle vila!
»Om jag hade vetat detta,» viskade hon, »aldrig hade jag då tagit den gamle. Jag har sett på dig i afton, ingen är som du.»
Men mellan bleka läppar frampressade Gösta:
»Ferdinand.»
Hon tystade honom med en kyss.
»Han är ingenting, ingen är något mer än du. Dig skall jag bli trogen.»
»Jag är Gösta Berling,» sade han dystert, »med mig kan du inte gifta dig.»
»Du är den jag älskar, den förnämligaste av män är du. Ingenting behöver du göra, ingenting vara. Du är född konung.»
Då sjöd poetens blod. Hon var skön och ljuv i sin kärlek. Han slöt henne i sin famn.
»Om du vill bli min, kan du inte stanna i prästgården. Låt mig köra dig ända till Ekeby i natt! Där skall jag veta att försvara dig, tills vi kunna fira bröllop.»
Där kom en brusande färd i natten. Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan bortföra dem. Det var, som om gnisslet under medarna hade varit de sviknas klagan. Vad brydde de sig om det? Hon hängde om hans hals, och han lutade sig framåt och viskade i hennes öra:
»Kan någon sällhet förliknas i ljuvhet med stulen fröjd?»
