Sida:Gabriel.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

giva bort, som om brunnen sinat ut, sedan verket blev färdigt —

Men jag ser nu, hur jag misstagit mig, jag lever vidare i er, i alla, som läsa mig, om de älska eller hata mig — och jag känner, hur verket redan föder nya verk — hur jag skall vandra vidare hand i hand med dig (räcker ut sin hand åt Ruth) uppåt!

(Paus.)

VÄNNEN 2.

Men — om du tvingas ned från ditt berg, ned bland hopen, som helst vill spotta och trampa på dig, därför att du vill ta deras kryckor och deras gamla gudar ifrån dem?

GABRIEL

(mörkare).

Mängden kan ännu icke förstå mig, jag vet det, mängden måste ännu tillbedja de vackra dockor, kyrkan sätter i dess händer — men långsamt, mycket långsamt, under årtusendenas lopp löser sig ring efter ring av fördomar från världsträdet, som sträcker sina armar mot himlen för att tillbedja det, som är längtan efter oändligheten —

Jag arbetar icke blott för mig eller för min tid, utan även för dem, som levat före mig och syftat mot samma himmel och för dem som komma efter mig —

Själv är jag blott en röst och en ton —

VÄNNEN 2.

Men tänk dig nu om de som sitta och styra