22
GABRIEL.
Än en gång vill jag tala!
Å, jag känner hur motståndet driver blodet till hjärtat och föder nya syner, hur förhängen falla och nya vidder skymta!
Jag ser den stiga över tröskeln, den nya tiden — jag anar, att runt i världen, i detta ögonblick, i Europas storstäder, i Asiens kloster, i Amerikas fabriker, nya människor timra och smida och hamra en härlig tempelbyggnad, dit vi en gång alla skola träda in — ett tempel, där vi alla tala samma språk, mänsklighetens eget sköna tungomål, förstått av alla, därför att det är kärlekens, den fria andens, den höga gudomlighetens stolta språk, det språk, som förenar oss alla i tillbedjan av livets och människans höga majestät, som flyger från strand till strand, från slottets tinnar till fabrikens krön — det språk som når långt utöver vrånghet och fördomar, hat och våld, förtryck och enfald, som äntligen kastar omkull det Babels torn, som alltjämt trycker ned oss under sitt höga valv — det språk, som välsignar jorden och alla, som vilja arbeta och strida andens eviga strid för frihet och skönhet och sanning.
Ty om icke det templet snart bygges, och om icke du, o moder Europa — du sköna och härjade trädgård — för oss an i det krig, som skjuter bräschen i den kinesiska muren folken emellan — då går det släkte, som bär namnet människosläkte, och som en gång i tidernas morgon erövrade jorden, sin undergång till mötes!
Än en gång vill jag tala! Än är jag icke död, ännu längtar jag efter att forma människor efter
