53
FLICKAN.
Jag drömde, att jag var en fjäril, en vit fjäril — jag flög från blomma till blomma — jag hörde hur de viskade med varandra, hur blåklockorna ringde — och vet du, mor, det var så lustigt: du och far, ni var också blommor — ni lekte tafatt med mig! Och så — och så växte blommorna och blev människor, i blåa, vita, skära dräkter! Och alla sågo så glada och goda ut som vore det julafton, Far stod på en grön kulle och talade till dem, jag förstod varje ord — vill du höra vad han sade?
(Ruth nickar och smeker hennes hår.)
Kära små människor, sa han, kära blommor och fjärilar, solen lyser så klart och vackert, den har stigit upp ur den fula svarta floden, där den gömt sig, därför att ni varit så elaka — — — låt oss alla nu be till solen, att den alltid stannar hos oss, så att vi slipper att frysa ihjäl — — — (Brister i gråt.) Mor, jag är så hungrig och det känns som eld i min hals och — — —
(Ruth går efter mjölk i skåpet.)
GABRIEL
(går fram till stolen och tar Gunnel på sitt knä).
Sov, min flicka, sov, min fjäril, min blomma, snart kommer sol och vår, hör lärkornas sång och asparnas sus, sov, Gunnel, sov.
(Hon dricker och somnar in, lutad mot Gabriels bröst. Gabriel bär henne in i rummet till vänster och vänder åter efter några minuter.)
Har febern ej givit med sig?
RUTH.
Nej —
