62
DEN ENSAMME.
Det yttre är blott ett hölje. Ljus och mörker bo blott i ditt öga — blicka inåt! Följ mig! Tillbed Honom! Han skall hjälpa dig och de dina!
GABRIEL.
Nej! Jag vill ej! Jag vill ej!
Hör du — frestare!
Må jag gå under i de förfärligaste hungerkval, må ock — de mina förintas — jag viker ej från min livstro. Åt ingen annan anförtror jag mitt liv. Mitt öde, det är jag själv och min egen kraft, min kung är jag själv och —
STÄMMAN
(i fjärran).
Jag är från evighet till evighet —
GABRIEL
(studsar; sedan med kraft).
Jag är lika evig som du! (Månen bryter fram genom molnbanken). Jag var till, då vattnen brusade över jorden — jag var vattnens ande som du — jag var i stormen, som formade kosmos ur kaos, jag grodde i fröet, ur vilket världsträdet skyhögt växte fram — jag är början och mitten och slutet — ty jag är oändlighet —
STÄMMAN
(närmare).
Vem har skapat dig?
