67
DEN ENSAMME
(fattar honom i armen, så att han icke kan kasta stenen; molnet har sänkt sig djupare över fjällen och solen försvinner).
GABRIEL.
Då är jag din motpol! Jag är den rörlige, alltid sig utvecklande, utan början och utan slut, jag är den evigt föränderlige och ständigt nye!
Jag var i begynnelsen ett frö i rymden, som föll från världskropp till världskropp, från stjärna till stjärna, som hamnat en dag på detta klot och lagts i jorden för att skjuta upp till det höga träd som jag nu är — — — jag är världsträdet och i mina grenar sjunga mina drömmars fåglar, undra min längtans stjärnor, blomma mitt hjärtas rosor — — — Och som jag är, så är varje mänskligt väsen danat — blott att ännu så få ana vad de äro, vad de vilja, vad de drömma, därför att de vräkts mot jorden eller lyfts till himlen i tillbedjan av andra gudar än sig själva med olika namn, gud, djävul, guldet, köttet, utan att veta, att deras gudar blott äro avbilder av dem själva —
DEN ENSAMME.
Häda icke, Gabriel! Trotsa icke!
Motstånd, motstånd, o människa, drev aldrig någon i avgrunden, men trotset!
STÄMMAN
(som ett eko av Den Ensammes röst).
Förhäv dig icke mot världsordningen, mask!
GABRIEL.
Mask?!
