XV.
Medan vårt rytteri befann sig på marsch anfölls det av fiendens ryttare och vagnskämpar och invecklades i en hård kamp, dock blevo i alla fall de våra över hela linjen segrare och drevo alla fiender på flykt mot höjderna och skogssnåren. De dödade många av dem, men då de förföljde något för ivrigt, ledo de ock själva vissa förluster. Fienderna visade sig nu ej på en tid, men bäst som de våra voro fullt upptagna med förskansningsarbeten och icke vidtagit några försiktighetsmått, störtade de plötsligt fram ur skogarna och angrepo dem, som stodo på vakt framför lägret. Striden vart hård; när Cæsar till undsättning framsände två kohorter, var och en den första inom sin legion, och dessa vid uppställningen lämnade en liten lucka emellan sig, trängde fienderna med utomordentlig djärvhet fram därigenom, bragte de våra i förvirring genom detta nya stridssätt och drogo sig tillbaka utan förlust. Krigstribunen Quintus Laberius Durus fann denna dag sin bane. Sedan flera kohorter skickats till hjälp, slogs dock fienden på flykten.
XVI.
Hela det sätt varpå striden fördes — man kämpade ju framför lägret i allas åsyn — ådagalade tydligt, att våra soldater hade svårt att reda sig mot fiendens stridssätt, då de till följd av sin tunga rustning varken kunde förfölja dem, som flydde, eller vågade lämna sina fälttecken; ryttarna särskilt voro under kampen
