XVIII.
Cæsar, som visste vad de hade i sinnet, förde sin krigshär mot Cassivellaunus’ land och mot floden Tamesis; denna kan endast på ett enda ställe övervadas och även där blott med svårighet. Ditkommen såg han på andra stranden en stor fientlig här uppställd. Dessutom var framför hären stranden befäst med vassa pålar, och även nere i floden voro dylika pålar nedslagna, vilka ej nådde upp över vattenytan. Då Cæsar av fångar och överlöpare fått kännedom om dessa anstalter, sände han rytteriet i förväg och lät legionerna följa omedelbart efter. Men med sådan kraft och snabbhet ryckte linjesoldaterna fram, ehuru vattnet gick dem ända upp till huvudet, att fienden ej kunde motstå legionernas och ryttarnas förenade angrepp utan övergav strandbrinkarna och sökte sin räddning i flykten.
XIX.
Cassivellaunus hade, som ovan nämnts, funnit det vara rent hopplöst att våga en drabbning; han bortsände därför större delen av sina trupper och behöll endast vid pass fyratusen vagnskämpar. Med dem bevakade han våra rörelser, höll sig alltid litet på sidan om vägen, dolde sig på svårtillgängliga och skoglänta ställen samt tvang överallt, där han förstod att vi skulle tåga fram, folk och få att lämna sina gårdar och draga sig tillbaka till skogarna. När då vårt rytteri i mindre sträng ordning spritt sig över markerna för att plundra och härja, lät han vagnskämparna på alla tillgängliga
