Då de ej få något svar av de våra, finna de fram mot kvällen för gott att skingra sig och i spridd ordning draga sig tillbaka. Då låter Labienus oförmodat sitt rytteri rycka ut genom två portar på en gång; han hade givit dem stränga och noggranna föreskrifter, att, sedan fienden i full förskräckelse jagats på flykten (ty att så skulle ske, förutsåg han fullt riktigt), skulle de samfällt och enbart söka efter Indutiomarus och ej giva något enda hugg åt någon annan, innan de sett denne stupa; ty han ville ej att denne skulle få rådrum att fly, under det ryttarna voro upptagna med de övriga; stora belöningar utfäste han åt dem, som dödade honom; några kohorter medsändes som stöd åt ryttarna. Vad mänsklig beräkning planlagt, fullkomnades av lyckan; ensam efterletad av alla upphanns Indutiomarus, just medan han övervadade en flod, och nedhöggs; hans huvud bragtes till lägret. På återvägen förföljde och dödade ryttarna så många de förmådde. När ryktet spritt sig om vad som skett, skingrade sig eburonernas och nerviernas hela häruppbåd, och från den stunden märkte Cæsar, att Gallien höll sig något lugnare än förut.
