II.
Efter Indutiomarus’ ovan omtalade död hade trevererna anförtrott högsta makten åt hans närmaste släktingar. Dessa fortsatte hans försök att med rika penninglöften egga de germanska grannfolken till strid. Då de icke kommo någon vart med dem, som bodde närmast, försökte de sin lycka med de mera fjärrboende. Några stater funno de också villiga, och med dem slöto de ett edligt förbund samt garantera de utlovade penningarna medelst gisslan. Med Ambiorix ingingo de också fördrag och förbund. Då Cæsar lärt känna allt detta och uppmärksammat hur man på alla håll rustade sig till krig, hur nervierna, aduatukerna och menapierna stodo under vapen och fått med sig alla germaner på hitre Rhenusstranden, hur senonerna ej lydde hans befallning att infinna sig utan drevo underhandlingar med karnuterna och andra grannstater, samt hur trevererna sände oupphörliga beskickningar för att uppvigla germanerna, fann han sig böra tänka på krig tidigare än han ämnat.
III.
Innan ännu vintern gått till ända, samlade han alltså de fyra närmaste legionerna och inföll helt oväntat i nerviernas land, där han tog rikt byte både av djur och människor, eftersom folket varken hunnit samla sig till motvärn eller fly; bytet skänkte han åt sina soldater och åkrarna lät han förhärja. På detta sätt tvang han nervierna att giva sig och lämna honom gisslan. Efter snabbt förrättat värv återförde han legio-
