gionsvården i sin hand, förrätta de enskilda och offentliga offren samt utlägga trosföreställningarna; kring dem samla sig en stor mängd unga män för att erhålla undervisning, och överhuvud åtnjuta de den största vördnad hos folket. Ty de träffa avgörandet i nästan alla tvister, både statliga och enskilda, och så snart något brott begåtts, så snart ett mord ägt rum, så snart tvist uppstår om ett arv eller en gränsreglering, är det de som fälla dom och fördela böter och förmåner; skulle någon stat eller enskild vägra ställa sig deras utslag till efterrättelse, utestänga de denne från offren. Detta straff känna gallerna som ytterst tungt. Ty de, som sålunda utestängts, de hållas för gudlösa och brottsliga, från dem draga alla sig undan, deras umgänge och samtal skyr man för att ej genom beröringen med dem ådraga sig olycka, icke heller skipas rätt åt dem, när de vädja till domstol, eller kunna de få minsta förtroendeuppdrag. — I spetsen för alla druiderna står en, som bland dem innehar högsta makten. När han avlidit, efterträdes han antingen av någon som i anseende står framför de övriga, eller ock, ifall flera äro lika ansedda, av den som utses genom druidernas val; någon gång händer det ock, att man med vapen strider om främsta platsen. På en viss tid av året sitta druiderna ting å en invigd plats i karnuternas land, vilket anses ligga precis mitt i Gallien. Dit samlas från skilda håll alla som ha rättstvister med varandra, och underkasta sig lydigt deras utslag och dom. Deras lärosystem anses vara uppfunnet i Britannien, varifrån det sedan överförts till Gallien, och ännu i dag pläga de, som vilja närmare känna dess innebörd, resa dit för att studera detsamma.
