utan att sakta den fart, varmed de redo, sökte intränga i lägret genom bakporten; ja, knappt hade man sett dem framkomma ur den skog, som på detta håll stängde utsikten, innan de voro framme vid lägret och det så i samma stund, att de köpmän, som rest sina stånd vid foten av vallen, ej hunno komma undan. Överrumplade av en så oväntad händelse råkade de våra i förvirring, och endast med nätt nöd motstod den vakthavande kohorten fiendens första anlopp. Runt kring hela lägret spredo sig fienderna, överallt letande efter en ingång. Med svårighet försvarade de våra portarna; i övrigt utgjorde terrängens beskaffenhet och fästningsverken i och för sig ett tillräckligt hinder mot infall. Överallt i lägret sprang man i förskräckelse om varandra, och den ene sporde den andre om orsaken till larmet; ingen gav besked om, var kohorterna borde gripa in, eller var soldaterna borde ställa upp sig. Här förkunnar en att lägret redan var taget, där påstår en annan, att barbarerna kommo som segrare efter att ha förintat fälthären, och överbefälhavaren; hos många födde själva lokaliteten nya vidskepliga inbillningar och uppkallade för deras inre syn Cottas och Titurius’ olycksöde, vilka å just denna befästa plats gått döden till mötes. Då alla visade sig så våldsamt uppskrämda, befästes barbarerna i den föreställning, som den fångna gallern ingett dem, att det ej funnes någon besättning i lägret. Ivrigt sökte de bryta sig väg dit in och ropade till varandra, att de ej fingo låta ett så lyckligt tillfälle gå sig ur händerna.
