tade övertala dessa, skicka de sändebud till æduern Dumnorix i hopp att medelst honom som böneman ututverka vad de ville av sequanerna. Dumnorix hade tack vare sin frikostighet och personliga omtyckthet stort inflytande hos sequanerna och var vänligt stämd mot helvetietna, emedan han tagit sin hustru, Orgetorix’ dotter, från detta folk; dessutom var han, förledd av lust efter kungamakt, benägen för omstörtningar och ville ha så många folk som möjligt bundna vid sig genom bevisade tjänster. Därför åtager han sig uppdraget och utverkar av sequanerna, att de låta helvetierna tåga genom deras land, samt genomdriver även att de med ömsesidig gisslan garantera: sequanerna att ej hindra helvetiernas genomtåg, helvetierna att de skulle draga fram utan skadegörelse och övervåld.
X.
Cæsar får nu underrättelse, att helvetierna hade för avsikt att söka sig väg genom sequanernas och æduernas land till santonernas, vilka ej bo långt från tolosaternas, ett av den romerska provinsens folk. Finge detta ske, skulle, det insåg han, provinsen råka i stor fara, genom att en krigisk och mot romerska folket fientlig stam sloge sig ned på de öppna och rikt sädesbärande landsträckorna i grannskapet. På grund härav insatte han sin legat Titus Labienus till befälhavare över de fästningsverk, som han anlagt, men ilar själv resande dagen i ända, till Italien, utskriver där två legioner, drager till sig ur vinterkvarteren tre andra vilka övervintrade på andra sidan Aquileia, och med dessa fem legioner avmarscherar han skyndsamt till bortre Gallien tagande
