Ja, frånsett endast det fall att de kunde få hjälp av Cæsar och romerska folket, måste alla galler göra detsamma som helvetierna gjort: utvandra hemifrån, söka ett nytt hem på annan ort, söka nya boplatser långt avlägsna från germanerna och möta sitt öde, hur det än kunde utfalla. Finge nu Ariovistus höra vad som förevarit, tvivlade han ej, att denne skulle utsöka den grymmaste hämnd på alla dem, som han hade till gisslan. Cæsar ensam kunde genom den respekt han förvärvat sig och sin här, genom sin nyss vunna seger, ja, genom romerska folkets blotta namn avskräcka germanerna från att i större mängd övergå Rhenus, han ensam kunde värja Gallien mot Ariovistus’ övervåld.
XXXII.
Sedan Divitiacus hållit detta tal, började alla de närvarande på det enständigaste bedja Cæsar om hjälp. Cæsar märkte dock, att sequanerna ensamma i hela församlingen underläto att göra som de andra och blott sutto sorgsna med sänkta huvuden blickande ned mot marken. Förundrad sporde han dem om skälet härtill. Sequanerna svarade intet utan framhärdade i samma sorgsna tystnad. Då han gång på gång upprepade sin fråga men ej kunde få fram ett ord ur dem, svarade æduern Divitiacus även å deras vägnar: Sequanernas lott vore svårare och olyckligare än de andras därutinnan, att de ensamma icke ens i hemlighet vågade beklaga sig eller bedja om hjälp utan bävade lika mycket för Ariovistus’ grymhet, vare sig han var närvarande eller ej, och detta därför att de
