blott icke borde mista något av det de ägde utan fastmer tillväxa i inflytande, värdighet och ära: skulle då någon romare kunna lida, att de frånrycktes, vad de redan ägde, när de vunno romerska folkets vänskap? Han framställde därpå de krav, som han redan låtit sina sändebud frambära, att Ariovistus ej finge börja krig mot æduerna eller deras bundsförvanter; att han skulle återlämna deras gisslan; att om han ej ville återsända någon del av sina germaner till deras hemland, han åtminstone ej skulle tillåta några fler sådana övergå Rhenus.
XLIV.
Ariovistus svarade mycket litet på Cæsars framställda krav men utbredde sig vidlyftigt om sina egna förtjänster: Icke av egen drift utan ombedd och kallad av gallerna hade han övergått Rhenus; endast stora framtidsutsikter och stora segerpris hade kunnat locka honom bort från hem och anhöriga; frivilligt hade dessa avträtt det område, som han nu ägde i Gallien, och givit honom gisslan. Den skatt han uppbure vore, enligt krigets rätt, segraren befogad utkräva av de besegrade. Han hade ej börjat krig mot gallerna utan gallerna mot honom; alla Galliens folk hade samlats för att nedslå honom och slagit läger mittemot honom; hela denna här hade han i en enda strid sprängt och slagit. Ville de åter försöka på, vore han åter beredd att vädja till vapnen; ville de hava fred, vore det otillbörligt att undandraga sig den skatt de dittills frivilligt utgjort. Romerska folkets vänskap borde väl ändå lända honom till heder och trygghet, ej till skada;
