LIII.
Så återställdes slaglinjen, och alla fienderna vände ryggen till och hejdade ej sin flykt, förrän de hunnit fram till floden Rhenus vid pass fem romerska milier från stridsplatsen. Där sökte några få att med alla sina krafter simma över, eller lyckades rädda sig på ökstockar, som de hittat; bland dem var Ariovistus, som påträffade en vid stranden förtöjd båt och flydde över på denna; alla de andra nedhöggos av vårt förföljande rytteri. Ariovistus hade två hustrur; den ena, av suebisk börd, hade han fört med sig från hembygden, den andra, som var från Noricum och syster till konung Voccio, hade han äktat i Gallien, dit brodern sänt henne; båda dessa omkommo under flykten. Han hade ock två döttrar; av dessa blev den ena dödad, den andra fången. Gaius Valerius Procillus, som bunden i tredubbla fjättrar, av vaktarna släpades med på flykten stötte på Cæsar själv, vilken jämte rytteriet förföljde fienden. Denna händelse skänkte Cæsar lika stor fröjd som själva segern, då han ju säg den redligaste mannen i hela galliska provinsen, sin gästvän och förtrogne, räddad ur fiendehand och återgiven åt honom samt alltså ej genom hans död av ödet berövats en del av sin så glädjerika lycka. Denne berättade, att man i hans närvaro tre gånger rådfrågat lotten angående honom, om han genast skulle brännas på bål eller sparas till längre fram; tack vare lottens välvilja vore han helbrägda. Likaledes påträffades Marcus Metius och återfördes till Cæsar.
