Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
56
GAIUS JULIUS CÆSAR

IV.

När han nu sporde dessa, hur många och hur starka folk som stode under vapen, och vad de dugde till i krig, erfor han följande:

De flesta belgerna härstammade från germanerna och hade långt tillbaka i tiden, lockade av landets bördighet, övergått Rhenus samt slagit sig ned i de trakter, där de nu bodde, sedan de därifrån fördrivit gallerna; de vore vidare de enda som, då under våra fäders tid hela Gallien härjades av teutoner och cimbrer, kunnat hålla dessa intränglingar borta från sina landamären; varav följden blivit, att minnet av dessa händelser skänkt dem ett stort anseende liksom ock ett stort självmedvetande i militära ting. Angående deras antal sade sig remerna sitta inne med fullständiga upplysningar, emedan de såsom grannar och fränder haft tillträde till belgernas gemensamma råd och där försport, med hur stor härstyrka varje folk lovat deltaga i kriget. Främsta platsen ibland dem intoge bellovacerna tack vare sin tapperhet, sitt anseende och sitt antal; de kunde uppsätta 100 tusental väpnade män och hade lovat ställa 60 utvalda sådana till förfogande samt gjorde anspråk på högsta ledningen över alla krigsrörelserna. Suessionerna vore remernas närmaste grannar; de ägde det vidsträcktaste området och den bördigaste marken. Hos dem hade ända in på det nuvarande släktledets tid såsom konung härskat Divitiacus, hela Galliens mäktigaste man, vilkens välde omfattat ej blott en stor del av här ifrågavarande nejder utan ock Britannien; nu hette deras konung Galba, vilken till följd av sin rätt-