skans, över vilken legaten Quintus Titurius förde befälet, samt riva bron; skulle detta visa sig omöjligt, tänkte de härja remernas åkrar, vilka för oss voro av stor nytta vid krigföringen, och avskära de våra från provianttillförseln.
X.
Då Cæsar av Titurius fick underrättelse härom, för han hela rytteriet, samt de lätt beväpnade numiderna, slungarna och bågskyttarna över bron och skyndar fienden till mötes. Den strid, som därvid uppstod, blev hård. De våra angrepo fienderna under flodövergången, medan de ej voro stridsfärdiga, och dödade en stor mängd av dem; de återstående som i överdådigt mod sökte komma över med hjälp av sina kamraters lik tillbakaslogo de med massor av kastspjut; förtruppen, som redan verkställt övergången, kringrändes av rytteriet och nedhöggs. Då fienderna alltså funnit sina förhoppningar gäckade både vid angreppet på staden och vid övergången av floden, och de icke heller märkte någon lust hos de våra att giva sig in i ogynnsam terräng för att slåss men däremot själva började lida brist på livsmedel, sammankallade de ett krigsråd och beslöto att det vore bäst återvända var och en till sitt, men vilken av deras stammar som först angrepes av romarna i sitt hemland, till dennas försvar skulle de andra mangrant skynda; de borde nämligen hellre strida i eget än i främmande land och kunde därvid draga nytta av sädesförråden därhemma. Till detta beslut leddes de utom av övriga orsaker även av den omständigheten, att de försport Divitiacus och
