XXX.
När alltså vår krigshär närmade sig deras stad, gjorde de först talrika utfall och utkämpade en del småstrider med de våra. Men längre fram sedan de blivit omgärdade medelst en vall av 12 fots bredd och 15,000 fots omkrets samt talrika skansar, höllo de sig lugna inne i staden. När så stormtak framfördes och en belägringsvall uppkastats samt långt bort ett torn syntes vara under byggnad, hånade de oss först och tillkastade oss gäckande ord från muren över att en sådan väldig maskin ihopsattes på så långt avstånd: vad hade vi att tillgå för handkraft eller annan kraft, när vi, som dock voro så smånätta till växten (ty gallerna, som själva äro så högväxta ägna gärna vår ringa kroppslängd sitt förakt), kunde tilltro oss att lyfta upp ett så tungt torn på muren?
XXXI.
Men när de sågo, att detta verkligen började röra på sig och nalkas murarna, förskräcktes de så av denna nya och ovana företeelse, att de sände fredsunderhandlare till Cæsar, vilka yttrade sig på följande sätt: De kunde ej tro, att romarna förde detta krig utan gudomligt bistånd, då de med sådan snabbhet kunde framrulla maskiner av så väldig höjd, och de förklarade sig därför villiga att giva sig och allt sitt i hans våld. En sak bådo och besvuro de honom att slippa: om han till äventyrs enligt den mildhet och nåd, som de hörde andra tillskriva honom, beslutit skona aduatukerna, så
