kunde märka i förväg uppgjord plan, byggd på antagandet, att de våra, sedan dagtingan skett, skulle indraga sina poster eller i vart fall vårdslösa vakthållningen: de tillgrepo dels de vapen, som de behållit och undangömt, dels gjorde de nya sköldar av bark eller videflätor, som de med den hast tidens knapphet krävde överklädde med hudar, varpå de vid tredje nattväkten plötsligt med hela sin styrka bröto ut ur staden, väljande den väg till våra förskansningar, som syntes minst tvärbrant. Ögonblickligen gavs, såsom Cæsar föreskrivit, vådsignal medelst eldar, man skyndade till från de närliggande skansarna, och en strid uppstod, som av fienden fördes med all den våldsamhet man kunde vänta av tappra män, vilka stredo för sin sista utsikt till räddning på ogynnsam terräng mot fiender, som från vallar och torn kastade spjut emot dem, men med full visshet, att i deras hjältemod och där endast låg hela hoppet om räddning. Sedan nära fyratusen man stupat, kastades de återstående tillbaka till staden. Sedan följande dag portarna, som numera ingen försvarade, sönderbrutits och våra soldater trängt in i staden lät Cæsar försälja hela det där tagna bytet. Folkets antal uppgick enligt vad köparna meddelade honom till femtiotretusen.
XXXIV.
Vid denna tidpunkt erfor han av Publius Crassus, som med en legion sänts emot de vid oceanens strand boende sjöfolken: veneterna, venellerna, osismerna, kuriosoliterna, euvierna, aulerkerna och redonerna, att dessa samt och synnerligen bragts under romerska folkets makt och välde.
