»Storm och böljor» en af J. D. Valerius författad sång: »Yfverborna diktens svan». Högtiden afslöts med en kör, hvars ord, som börja: »Backus förklarar», likaledes författade af J. D. Valerius, afsjöngos till melodien »Blåsen nu alla».[1]
Derpå begåfvo sig konungen och kronprinsen innanför skranket, redo omkring bysten, besågo den och, såsom Dagligt Allehanda berättar, »helsade nådigt på några utmärktare bland de närvarande och läto för sig presentera den odödlige skaldens son. Det sant humana sätt, hvarpå H. M. Konungen här visade sitt deltagande i firandet af denna verkliga folkfest, ökade ej ringa det allmänna nöjet».
Från aftäckningsceremonien begåfvo sig subskribenterne till några stora, för tillfället uppsatta tält, der »en collation var mycket väl arrangerad». I midten af det största tältet syntes på en minnesvård Sergels bekanta Bellmansmedaljong, omsluten af en rik lagerkrans. Ofvanpå såg man en gyllene lyra, kransad af friska drufvor och lager. Vid minnesvärdens fot låg Bellmans egen mandolin, omvirad af murgrön.
Glädjen, som stundom ökades af musik, sång och drufvans safter, fortfor till långt in på natten. »Aldrig såg man, heter det i Heimdall, kanske i Sverige så stor samling af utmärkte män i literatur och konst». Kammarherren von Beskow föreslog konungens skål på vers och hade äfven skrifvit verser till skålarne för direktionen samt för Bellmans enka och son. En ledamot af sällskapet sjöng en af en känd skald (Sondén) författad »Ulla Winblads epistel till Fredman samma dag då Bellmans minnesstod aftäcktes». Vid midnatt gick sällskapet med gardesmusiken i spetsen tillbaka till bysten, slog ring omkring denna och »tog afsked af Bellman».
Hela aftonen och långt in på natten uppehöll den stora folkskaran sig på Djurgården och firade dels i den fria naturen, dels på värdshusen och öfriga förfriskningsställen Bellmans minne. Från invid stränderna förlagda, med mångbrokiga flaggor utsirade små slupar aflossades under aftonen täta kanonskott. »Ända till långt på natten var», säger Stockholms Dagblad, »samlingen talrik och lefvernet muntert, men anständigt».
Detta var ursprunget till den Bellmansfest som sedan årligen återkommit.
———♦———
- ↑ Då tre sångerna finnas intagna i förra delen af Samlade Vitterhetsarbeten af J. D. Valerius. 1855.
