Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
95
FÖRLUSTELSESTÄLLEN

Gustavianum i Upsala den 12 Juni 1732 försvarade, anföres bland annat, att 1685 i maj, gångedags måndag i skymningen, en skrifvare gått den gatan som löper ifrån styckgjutarehuset upp åt Brunkeberg och då han kom upp mot kullen på berget, vid det yttersta huset, som der var i uppgången på högra handen, ropade folket och varnade, att han icke måtte gå fram. Han gick likväl. Öfverst på kullen fick han se åtta små personer dansa i ring, hållande hvar andra i händerna, alla i sida kläder, men med svarta ansigten och krithvitt hår som hängde rakt ned. Ingen var öfver sex qvarter lång. Skrifvaren kastades utför berget, så att det rasslade i den lösa klappern och blef han tillika så sönderkrossad och kramad, att han spottade blod. Han kallade till sig kapellanen i Maria församling Peter Strandell, tog nattvarden och omtalade hvad som händt honom. Kort derefter dog han.

Men det var i skymningen. På ljusa dagen var det icke så farligt. Emellertid nöjde man sig ej längre med S:t Clara gärde som allt mer bebygdes eller med Brunkebergsåsen som också småningom inkräktades och hvarifrån byggnadsämnen togos till en stor del åt de nya gatorna, ända upp på Södermalm, såsom Horns- och Götgatorna m. fl. Man drog sig utför bergets östra sluttning, den brantaste, eller vandrade från staden förbi bergets södra sida, der Malmtorget småningom bildade sig, men först vid den stora regleringen af Norrmalm under drottning Kristinas tid ordentligt afmättes och ordnades. Der var ganska länge endast en brant strandväg som gick fram till S:t Jakobs kyrka, hvilken antages hafva funnits redan vid början af 1300-talet och skall hafva varit en »gammalmodig korsbyggnad», otvifvelaktigt af trä. Denna nedrefs 1527 bland de byggnader norr om strömmen som ansågos farliga, emedan fienden snart kunde lägra sig i dem, slottet och staden till förfång.

Snart bygde man dock åter i trakten, och här och der i kålgårdarne förlustade man sig. Der tyckas också rastställen hafva funnits för dem som färdades från eller till Roslagen, dit vägen gick förbi den af Johan den tredje åter uppbygda Jakobs kyrka samt sedan öfver den bro, gamla Ladugårdslandsbron, som vi i inledningen omtalat såsom tillvarande ännu på 1730-talet och som genom den der liggande gamla Ladugårdslandstullen förde öfver Träskrännilen, der Jakobs Bergsgatas östra del nu leder till Gref Turegatan (f. d. Sqvalbergsgatan) och Riddargatsbacken (f. d. Sperlings backe). Vägen fortsatte öfver vestra delen af nu varande Ladugårdslandet och Ladugårdsgärdet.

Ville stockholmaren begifva sig till aflägsnare trakter utanför staden, så kunde han kanske ganska länge sjöledes komma från den