Efter att i åtta somrar hafva spelat i Humlegården, flyttades teatern, då öfvertagen af Carl Stenborg, till det närbelägna Eriksberg vid Träsket; men ännu några somrar gåfvos föreställningar på det gamla stället, till dess såväl Eriksbergs-scenen som Humlegårds-spektaklerna förlades till bryggarenkan Nymans hus vid Nedra Munkbron (sedermera kalladt Kirsteinska arfvingarnes) och Nya Svenska Teatern der öppnades.
Någon egentlig teater såg man icke åter i Humlegården förr än det lilla skådespelshuset i parkens vestra del uppstod, der Edvard Stjernström 1851 började gifva föreställningar och der bland andra Oskar Anderssons sällskap höll sig i tio somrar.
Få år efter Stenborgska teaterns bortflyttande fick polismästaren, sedermera underståthållaren Liljensparre upplåtelse på tio år af norra delen af Humlegården, och några veckor efter Gustaf den tredjes död förlängdes denna upplåtelse till tretio år derefter; men detta tyckes icke hafva hindrat allmänheten att nyttja södra delen till förlustelseplats. Liljensparre förband sig att anlägga en engelsk trädgård i parkens norra del samt för öfrigt underhålla planteringarne och stängslen; men då hans arfvingar 1817 sålde de återstående årens nyttjanderätt till en enkefru Svensson, förskonades denna af »gunst och nåd» från att uppfylla de vilkor som skulle utgöra grunden för besittningsrätten. År 1822 öfverlemnades Humlegården till chefen för artilleriet, som skulle för sina hästar nyttja höafkastningen. Parken kom då under generalfälttygmästarembetets vård och inseende, men vården var långt ifrån omsorgsfull och inseendet alldeles icke insigtsfullt.
Emellertid fortfor allmänheten att infinna sig i den gamla lustparken. Det hade också genom ett kungl. bref af 1820 stadgats, att trädgården borde för allmänheten hållas tillgänglig hela dagen utan afgift från den 1 Maj till den 1 November hvarje år.
Det stadigare folket vandrade stillsamt i de raka alléerna eller satt beskedligt på de lika raka bänkarne, och den manliga afdelningen gick då och då in i rotundan för att vederqvicka sig. Det mindre stadiga folket, såsom gardister, artillerister, lärgossar, åtskilliga tjenstflickor och barnpigor med eller utan barn tumlade om på de illa eller alldeles icke skötta gräsmattorna. Fint såg det icke ut, men folket älskade Humlegården i dennes ej alltid så städade skick. Der kände det sig icke besväradt.
Positiv saknades icke. Förevisare af »schene Rariteten» infunno sig. Hornmusik skallade från rotundan. Karruseller förekommo då och då, i synnerhet en stor karrusell (fig. 43) i vestra delen af parken, och öfvade sin dragningskraft. De mindre stadiga åkte och
