å stadens sida gjordt, att om staden framdeles, till allmän nytta och säkerhet, skulle finna nödigt, att på det högsta och mest eminenta stället å denna s. k. Mosis Backe, på ett område af 400 qv.-alnar, låta uppföra ett vårdtorn, berörde plats då utan lösen skulle till staden återställas, samt att emellertid dessa 400 qv.-alnar icke skulle få på något sätt bebyggas. Ytan af den stora Fogelmarckska tomten uppgifves hafva varit 9,487 ½ qv.-alnar, och af den mindre 1,117 ½.
Vårdtornet kom ej längre än till funderingarna, och Fogelmarcks stora trädgårdstomt lemnades tills vidare ostyckad, ända till dess just den del, som i förra århundradet var »dessinerad vårdtornsplats», år 1842 ingick i det område hvilket då afsåldes från Mosebacke till Stockholms borgerskap, som på tomten uppförde Navigationsskolhuset.
Stället innehades sedan af flere egare efter hvarandra och började allt mera besökas för den vidsträckta och vackra utsigten. En af Elias Martin tecknad utsigt öfver den del af Stockholm som ses från Mosebacke visar i sin förgrund en ganska täck trädgård med åtskilliga manliga och qvinliga figurer samt barn i drägter från senare delen af 1700-talet. Man ser också bord med bålar och glas, ett intyg, att der då var värdshusrörelse. I början af vårt århundrade var egendomen dock mycket förfallen, men kom snart i hofkällarmästaren Lundmarkers ego, och denne tyckes icke hafva skytt några kostnader för att försköna det genom sitt läge så eftersökta stället. Lundmarker undanröjde alla gamla bygnader, anlade nya trappor, terrasser, parterrer och blomstersängar. År 1829 egdes stället af källarmästaren Löfvenmark.
Sjelfva värdshuset, ett litet trähus, var dock ganska anspråkslöst, äfven efter Löfvenmarks tid, som kan ses af fig. 45 hvilken är tecknad efter ett gammalt inträdeskort (»Entrée Billett till Stora Mosebacke Trädgård»). Georg Scheutz uppger i sin bok »Illustreradt Stockholm» (tryckt 1860), att stället förut varit föga kändt för hufvudstadens egna invånare, men mera bekant genom resandes berättelser.
