— Skola vi icke hellre dricka öl? sporde en fosterlandsvän som var bryggare. — Öl är mycket helsosammare, det vill säga bayerskt öl, brygdt i Stockholm, och med musik till.
Bryggaren var f. d. löjtnanten Rosenqvist af Åkershult. Det var år 1847. Han öppnade ett förlustelseställe i Beyers trädgård i det stora qvarteret med samma namn som ligger mellan Götgatan, Stora Bondegatan, Tullportsgatan och Sandbergsgatan. Ingången till trädgården var från Tullportsgatan. De flesta stockholmare trodde, att trädgården kallades den bayerska och fått sitt namn efter ölet, då han i sjelfva verket var uppkallad efter en Beyer. Der skulle nu ett nytt folklif utveckla sig under inflytande af det då i Stockholm nya bayerska ölet; men stället var alltför aflägset, till och med för södermalmsbor. Beyers trädgård fick såsom offentlig förlustelseort ej lång lifstid, och ej heller hoppet att i stället för punsch och toddy kunna införa öl, hvilket man inbillade sig skulle vara så helsosamt. En riktig »Biergarten» har aldrig kommit till stånd i Stockholm.
⁎
Stadens invånare, äfven de som bodde på Södermalm, gingo hellre långt bort på Norr än de stannade vid Södra Tullportsgatan. Man har alltid haft dragning åt stadens norra delar, ända från den tiden man lekte på S:t Clara gärde eller då man roade sig med båtpartier på Träsksjön. Man brydde sig derför ej heller om Beyers trädgård, utan fortfor att besöka Trädgårdsföreningen. Enskilda lustpartier hade man visserligen redan i äldre tider gjort till ställen söder ut från Stockholm, i synnerhet till dem som egde värdshus, såsom Liljeholmen, Grönbrink, Snickarkrogen, m. fl., och då »sommarnöjena» började varda allmänna, slog man sig med förkärlek ned vid Liljeholmsviken, på Gröndal, Löfholmen och Charlottendal, der man tyckte sig finna det »verkliga landet» som man förut inbillat sig skulle vara på Djurgården. Men lustpartierna norr ut voro ännu talrikare, sannolikt emedan värdshusen der voro flera.
På den nya Roslagsvägen, icke den som gick öfver Ladugårdslandet, träffade man Surbrunns värdshus, Claës på Hörnet och Ingemarshof redan innan man kom till tullen. Strax utanför tullen hade man Albano, ej långt derifrån »Första Torpet» eller Kräftriket, vidare Ålkistan och Stocksund.
På vägen genom Norrtull kunde man rasta vid Barnhuskällaren, Mon Bijou i Kungsbacken (nu fransk skola med katolskt kapell, rysk kyrka o. s. v.), sedan flyttad ned på Norrtullsgatan, Tre Liljor vid
